Usch, om jag bara kunde sluta analysera och fundera och ha mig…Men det är så jag är som person…Är väl bara till att acceptera.

Nu funderar jag på detta med vänskap och ensamhet igen. Och jag inser, efter sju svåra år, att jag HAR personer runt mig som behandlar mig som en vän. Jag blev svårt mobbad många år i grundskolan av människor som undvek mig och behandlade mig som om jag inte existerade. Och det har hänt nu när jag är vuxen också av de som jag trodde var mina vänner som har behandlat mig på samma sätt. Ena stunden var vi vänner men helt plötsligt bara vände de taggarna utåt istället. Jag blev ignorerad igen och jag, mitt dumma nöt försökte oerhört mycket att få dem att vilja vara vän med mig. Vad är det med mig som gör att jag blir behandlad såhär? Mobbarna från grundskolan gör sig påminda nu också…det har förstört så otroligt mycket för mig. Och jag får aldrig någon förklaring…Inte utav någon av dessa som jag trodde var mina vänner…Men en vän gör inte så här! Det är inte friskt…

Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för de vänner som faktiskt behandlar mig som en vän. Som behandlar mig som de själva vill bli behandlade.aJag är inte ensam och jag måste börja lite på det. Det är svårt men jag tar en bit i taget. Jag är inte så misslyckad och oomtyck som jag trott så länge, och som jag tyvärr fått bekräftat många gånger om förr.

Nu rensar jag bort de personer som inte visar mig respekt genom att vara ärliga mot mig, talar om för mig vad det är som gör att de undviker mig och varför de tror att de inte kan säga saker utan att tänka om det passar sig att säga just det…Jag är inte skör! Behandla mig inte annorlunda bara för att jag varit sjuk. Jag är samma person fortfarande.

Jag älskar alla mina vänner för att ni finns här för mig och jag lovar, jag finns här för er också! För ni betyder något för mig!